Return

IMG_5782

In a bag a few minutes ago I found this piece below which I wrote on Jan 10th 2014.
Reading it now, it gives me goosebumps – as giving the turmoil, development, moves and all that has happened the past 2,5 or even 3 years , it is more than symbolic that I wrote this early 2014 and am finding it today – July 12th.

Return

The return is imminent,
faith awaits

Her huge white wings
sweeping me in,
closing out the darkness for now

As the wings open
the dark, velvety night sky is adorned
with galaxies,
light-holes
and wishes turned in whisper

I stand there,
basking in her glow,
listening
to the whispers from now,
the whispers from before,
the whispers that were,
that are,
that will come.

In this place all is one.
There is no then,
no now,
no later.

Is the return really a return?
Or is it an opening of what was always there?

She asks me to open my eyes,
my ears, my heart,
with softness,
with a waiting,
whatever comes in.

A feather falls from the sky
into my hand,
I can feel its softness
caressing my cold palm,
almost making me giggle from the tickling feeling.

I watch the feather
as it turns and turns in my palm,
first slow,
then faster,
and faster.
The spiralling movements
makes it stir up
and away.

The feather has turned in to a huge raven,
first white,

when he takes flight I can see him
shifting in to grey,
then in to black,
his glistening eyes disappearing
with the flapping of his wings
directions Ursa Major.

The wind coming from the pine tress in the back,
bring another whisper,
a song,
an anthem.

There is a vibration from the ground,
I turn around.

The whole forest alive,
waving,
swaying,
gently sining a tune
of return,
of now,
of all never being anything other
than what is now.

A brown bear beckons me to come closer.
She has two cubs at her side.
It feels like I know them,
like I have seen them before,
like we are family.

I look up at the sky,
towards Ursa Major,
where Raven headed,
then look back at Mother Bear.

I return.

IMG_4646

Cecilia Götherström, 10/ 1 2014

Häxdans

IMG_9476

Röken virvlade upp ur skålen.
Små snirkliga banor av tall-rosor, mossa, myrra och grönkålsblad lindade i insvurna löften spred sig i den fuktiga vårnatten.
Vargen ylade i bakgrunden. En dieseldriven skuta puttrade genom den släta vattenytan utan att det egentlige märktes.
Ur gräset steg en vind fram. Virvlande, dansande, smygande, sprattandes och sedan stilla igen.
”Ssshhhhh”, hördes det ur luften. ”Ssshhhhhh”.
”Lyssna på tystnaden,” viskades det ur stenblocken vid vattenbrynet.

”Bom, bom, bom, bom.”
Det trummades ur träden.

”Bom, bom, bom, bom.”
Det kom närmare.

Skäggiga, bröst-platts-klädda krigare med kjolar virvlande runt benen steg trummande fram ur ingenting.
De följdes av skira, starka, kvinnor i vitt, purpurrött och himmelsblått, med långt hår, kort hår, krokiga ryggar, stolta hållningar, unga händer och gamla klor i en brokig massa.

Alla dessa händer bar på något. Något man inte såg med blotta ögat, men kände och förstod med hjärtat.

”Bom, bom, bom, bom.”

Karlarna stannade vid vattenbrynet. De banade vägen, bröt upp sin formation så att kvinnorna, sönerna och döttrarna kunde skrida fram till vattnet.

Tusentals händer höll röken och något som bara kunde förklaras med ordet ”Sanningen” i vårat i bland så fattiga språk.

”Sanningen” rörde sig, den bars i alla dessa händer, den andades, den flöt, den böljade och bågnade.

”Bom, bom, bom, bom.”

Hela skaran klev ner i vattnet. Krigarna först. Sannings-bärarna direkt efter.
Sanningen följde.

Trummorna skaldade en rytm starkare än det starkaste hjärta. Händerna dansade ner Sanningen mot vattenytan, där den flöt ovanpå ytskiktet – röken spred sig utåt, uppåt, framåt, tillbaka mot skaran.
Den steg, den sjönk, den delades och satt samtidigt ihop. Den omfamnade trumbärarna, händerna, trumpinnarna, den färdades in genom näsor, tårkanaler och strupar.

Tår spreds, fötter trummade rytmiskt mot marken, mot havsbotten, mot sten, mot gräs, mot vatten, mot jord.

Himlen steg upp, och kom samtidigt tillbaka ner som en bakvänd tsunami som först drar sig tillbaka för att sedan kväva allt i sin väg.

Sanningen dansade.

Cecilia Götherström, maj 2014