Röken virvlade upp ur skålen.
Små snirkliga banor av tall-rosor, mossa, myrra och grönkålsblad lindade i insvurna löften spred sig i den fuktiga vårnatten.
Vargen ylade i bakgrunden. En dieseldriven skuta puttrade genom den släta vattenytan utan att det egentlige märktes.
Ur gräset steg en vind fram. Virvlande, dansande, smygande, sprattandes och sedan stilla igen.
”Ssshhhhh”, hördes det ur luften. ”Ssshhhhhh”.
”Lyssna på tystnaden,” viskades det ur stenblocken vid vattenbrynet.

”Bom, bom, bom, bom.”
Det trummades ur träden.

”Bom, bom, bom, bom.”
Det kom närmare.

Skäggiga, bröst-platts-klädda krigare med kjolar virvlande runt benen steg trummande fram ur ingenting.
De följdes av skira, starka, kvinnor i vitt, purpurrött och himmelsblått, med långt hår, kort hår, krokiga ryggar, stolta hållningar, unga händer och gamla klor i en brokig massa.

Alla dessa händer bar på något. Något man inte såg med blotta ögat, men kände och förstod med hjärtat.

”Bom, bom, bom, bom.”

Karlarna stannade vid vattenbrynet. De banade vägen, bröt upp sin formation så att kvinnorna, sönerna och döttrarna kunde skrida fram till vattnet.

Tusentals händer höll röken och något som bara kunde förklaras med ordet ”Sanningen” i vårat i bland så fattiga språk.

”Sanningen” rörde sig, den bars i alla dessa händer, den andades, den flöt, den böljade och bågnade.

”Bom, bom, bom, bom.”

Hela skaran klev ner i vattnet. Krigarna först. Sannings-bärarna direkt efter.
Sanningen följde.

Trummorna skaldade en rytm starkare än det starkaste hjärta. Händerna dansade ner Sanningen mot vattenytan, där den flöt ovanpå ytskiktet – röken spred sig utåt, uppåt, framåt, tillbaka mot skaran.
Den steg, den sjönk, den delades och satt samtidigt ihop. Den omfamnade trumbärarna, händerna, trumpinnarna, den färdades in genom näsor, tårkanaler och strupar.

Tår spreds, fötter trummade rytmiskt mot marken, mot havsbotten, mot sten, mot gräs, mot vatten, mot jord.

Himlen steg upp, och kom samtidigt tillbaka ner som en bakvänd tsunami som först drar sig tillbaka för att sedan kväva allt i sin väg.

Sanningen dansade.

Cecilia Götherström, maj 2014